For cirka et år siden og kort tid efter kommunalvalget i Tyrkiet sidste år blev der indledt en kæmpe bølge af arrestationer mod flere hundreder af kurdiske politikere og aktivister i Tyrkiet. Anden bølge af disse arrestationer kom for nylig, hvor også en række borgmestre og heriblandt min gode ven Muharrem Erbey, formand for menneskerettighedsinstitutionen IHD i Diyarbakir og næstformand for institutionen på landsplan, også blev fængslet. (Hans brev kan læses her) Det mest kritiske lige nu er Abdullah Demirbas’ situation. Han er borgmester for Sur kommunen i Diyarbakir (tidligere afsat som borgmester, fordi han ville lave flersproget kommunal service, men blev genvalgt igen). Hans situation er akut grundet sygdom, men han nægtes medicinsk behandling. Mange af dem sidder fortsat den dag i dag fængslet uden at vide, hvad de er fængslet for og uden at have udsigt til en fair rettergang. En af dem er Bayram Altun, næstformand for det nu lukkede kurdiske parti DTP. I et brev skrevet fra fængslet til en svensk avis beskriver han sin og andre medfangers situation. Jeg vil i det følgende overlade jer til Bayrams brev, hvor han stiller spørgsmålstegn ved, hvorvidt Tyrkiets reformer i virkeligheden er oprigtige. Jeg tvivler på, at politikerne herhjemme altid kender den del af fortællingen eller vil kendes ved den. Jeg håber ihvertfald, at der snarest gøres op med dobbeltmoralen og den manglende fordømmelse af menneskerettighedskrænkelser af denne kaliber.
Bayram Altuns brev blev udgivet af Uppsala Nya Tidning den 13. april 2010.
Ifrån Diyarbakirfängelset skickar jag mina varmaste och innerligaste hälsningar till er. I detta brev vill jag försöka beskriva min och mina vänners situation. Under de operationer som genomfördes 14 april, 2009 anhölls sammanlagt 52 politiker och föreningsföreträdare. Efter fyra dagar häktades vi och placerades i Diyarbakirfängelset. Vi har nu suttit här i elva månader och ännu har ingen rättslig förhandling påbörjats. Vår akt sägs vara hemligstämplad. Vi vet alltså efter elva månaders fångenskap ännu inte exakt vad vi är anklagade för. Myndigheternas agerande och hanterande av våra fall tyder på att det är politiska beslut och inte juridiska som ligger till grund för vår fångenskap. Vi är övertygade att om fallet inte var så, skulle vi ställas inför rätta ganska tidigt efter att vi häktats. De som har gripits och häktats i operationer sedan 14 april, 2009 är till största delen kurdiska politiker. Turkiska staten har på ett systematiskt sätt gripit över 4000 aktiva personer varav fler än 1500 har häktats. Det är ingen tvekan om att samtliga arresterade är demokratiska kämpar som via fredliga och demokratiska medel bedriver politik och samhällsarbete. De har inga kopplingar till någon illegal organisation. Tvärtom, de är emot våldsamma handlingar. Myndigheterna har genomfört hundratals räder och husrannsakningar, men inte ens vid ett tillfälle har vapen eller andra våldsamma tillhyggen påträffats. Våra kamrater som häktats är funktionärer i partistyrelsen, aktiva medlemmar i Demokratiska Samhällspartiet DTP (Idag BDP), representanter för kvinnorörelsen samt ungdomsrörelsen, folkvalda borgmästare, föreningsföreträdare och människorättsaktivister. Själv var jag vice ordförande för de kommuner där DTP vunnit majoritet. Att så många politiker som sysslar med politik i enlighet med demokratiska principer och linjer häktas, betraktas av det kurdiska folket som ett turkiskt försök till ett “politisk folkmord”, syftet är att krossa samt utestänga kurdernas politiska vilja. Vidare bör det även påpekas att regeringspartiet AKP förlorade stora andelar kurdiska röster i områden där dessa funktionärer arbetade. Vi tolkar därför dessa arresteringsvågor som en vedergällning ifrån regeringspartiets håll. Genom att häkta dessa kurdiska politiker och funktionärer hoppas AKP inför det kommande parlamentsvalet, kunna återfå de röster man förlorat till DTP i de kurdiska områdena. Turkiska staten räds över det faktum att DTP nära fördubblade sitt stöd och ökade antalet kommuner ifrån 53 till 98 vid lokalvalet 2009. AKP som inte kunde segra över oss vid valurnorna började i stället häkta och fängsla kurdiska politiker. Under tiden som vi suttit fängslade har vårt parti förbjudits. Beslutet kring detta är politiskt och orättvist. Hur kan det vara så enkelt att förbjuda ett parti i ett demokratiskt land? Svaret på frågan är beklagligt nog en vardag för oss. Vi ställer frågan om vad de vill åstadkomma med att frånta oss rätten att organisera oss fredligt inom politiken. Vilken reaktion förväntar de sig av oss? Att vi skall ge efter och ge upp våra ideal om en bättre vardag för vårt folk? Att vi i fortsättningen slutar att kämpa? Vill de kanske tvinga oss till bergen? Vi kommer i fortsättningen, trots förtrycket och förföljelsen att föra fredlig politik eftersom våra väljare givit oss förtroende att göra det. Vi kommer som folkvalda att vidhålla vår rätt att representera våra väljare. Det är vår plikt, inte enbart som förtroendevalda, men också för att vi är ättlingar till ett folk vars språk och kultur utsatts för en massiv assimilering och förintelsepolitik. Tyvärr är det vår verklighet att kämpa för våra mest grundläggande mänskliga rättigheterna. Vi kommer även i framtiden att kräva jämlikhet, frihet, rättvisa och demokrati. Vi anser att vår nation har minst lika stor rätt till frihet och demokrati som andra nationer. Vi kräver att vi fritt får tala och skriva på det kurdiska språket, att samtliga orättvisa lagar och förordningar som syftar till att begränsa vår rätt till organisering, hemspråk och identitet lyfts. Dessa har varit våra krav innan och kommer även i fortsättningen att vara det. Våra krav är inte orimliga, tvärtom är de av demokratiskt karaktär och högst acceptabla i demokratiska länder. Men sorgligt nog ser turkiska myndigheter våra krav som ett hot, och därför sitter vi idag i fängelse. Under min vistelse i fängelse har många anklagelser riktats mot oss. I turkiska tidningar läser vi många gånger stora löpsedlar om diverse anklagelser som sägs finnas i våra akter. En sådan häpnadsväckande anklagelse berör mitt arbete emot ett dammbygge, som när den är färdigbyggt kommer att lägga det mesta av den antika staden Hasankeyf under vatten. Jag anklagas alltså för att ha bedrivit arbete samt ha åsikter som hindrar byggandet av Ilusu dammbygget. Detta framställs som en brottslig handling. Jag har rätt att ta vara på min historia. Hasankeyf är ett historiskt kulturarv som även erkänns som en sådan av Unesco. Att skydda det är min elementära demokratiska rättighet. Hur kan man betrakta det som ett brott? Jag kommer även fortsättningsviss att motsätta mig detta dammbygge eftersom den hotar att lägga en viktig del av min historia under vatten. Mina telefonsamtal och relationer med borgmästare samt med kommunfullmäktige anses också vara ett brott. När jag greps var jag viceordförande för DTP. Min främsta uppgift var att leda våra kommuner efter partiets politik och målsättningar. Sådana åtaganden förekommer inom alla partier och kan därför inte anses vara brottslig, tvärtom var det min uppgift som vice ordförande. Partiets utförda arbete så som att förbättra samt utveckla kommunal service, få till stånd en öppen och transparent administration, bekämpa korruption, utveckla folkets demokratiska deltagande, att få till stånd ett miljövänligt kommunalt styre samt att stödja och främja kvinnors deltagande anses vara brottsligt. Det är uppenbart att det ligger politiska syften bakom det hela. Vår akt sägs vara hemligstämplad. Inte ens våra advokater har tillgång till den men ändå sprider regeringsvänliga medier information som hänvisar till akten som källa. Vi undrar hur turkiska medier får tillgång till vår akt när inte ens våra advokater får det. Vi misstänker att det är ett medvetet försök av myndigheterna att svartmåla oss. Om inte det föreligger politiska syften, varför behöver man då ge en snedvriden bild av oss till allmänheten innan rättsprocessen tar vid? Bland de häktade är 60-70 procent folkvalda borgmästare, landsting- och kommunfullmäktigeledamöter, personer som arbetar inom civila organisationer och föreningar för mänskliga rättigheter. Enbart det vi anklagas för och det som anses vara brottsligt väcker farhågor om vad som väntar oss. Vi befinner oss idag i en mycket känslig tidsperiod. Stora ansträngningar görs ifrån kurdiskt håll för att lösa den kurdiska frågan med demokratiska medel. Statens försök att marginalisera kurdiska representanters betydelse hindrar inte bara demokratiprocessen i Turkiet, den skadar även den. Vi har länge ansett att den kurdiska frågan är den viktigaste frågan för Turkiet att lösa om landet skall konsolidera demokrati. Det största hindret för demokrati och utvecklandet av ett modernt rättssamhälle är motståndet för en lösning av den kurdiska frågan. Försöket som av regeringspartiet kallats för den “kurdiska reformen” eller “öppningen” är obetydlig. Den syftar inte till att föra med sig någon konkret förändring. Det regeringen gör är att vinna tid med att laborera med nya begrepp. Vi är de som mest av alla vill att den kurdiska frågan ska lösas på ett fredligt och demokratiskt sätt. En lösning kan endast komma till stånd då man börjar inleda en dialog mellan dem som utgör konfliktens parter. Vår strävan är att fortsätta jobba i den inriktningen. Vi är beredda att ge vårt stöd till alla seriösa politiska initiativ. Vi vill ha fred och demokrati samt ett slut på våldet och kriget. Detta ska göras med respekt för samhällets alla byggstenar. Vi vill att kurder och turkar en dag lever i ett broderligt och självständigt tillstånd. Vi väntar oss att alla ska delta i processen med ansvarstagande. Bayram Altun vice ordförande i DTP